Aotearoa!!!

Hej allihopa! Nu står det stilla uppe i hjärnkontoret. Var ska jag börja. Två hektiska veckor på underbara Nya Zeeland är redan förbi. Vi har kört runt nästan hela nordön och absolut älskat landet. Varannan dag har vi tittat bittert på varandra och svort över att vi inte planerade in mera tid här. Det finns så mycket att se, naturen är alldeles fantastisk. Gröna kullar, bergskedjor, vulkaner, gejsrar, kokande vattendrag.. för att inte prata om hur mycket det finns att GÖRA. Extremsporternas land, massa berg att klättra uppför, städer att utforska... Jag hann inte ens med en Lord of the rings aktivitet. Jäklar! Näst sista dagen hade vi tänkt besöka Hobbiton eller mera känt som the Shire i filmen, men såklart spöregnade det.

Det som ni flesta redan vet om, och det som helt klart har överträffat allt under denna resa, är att vi SKYDIVEAT! Den bästa och värsta upplevelsen nånsin. Första gången vi bokade blev det uppskjutet pga dåligt väder. Vi var skitsura, man fick som reda på det först en halvtimme innan man skulle vara på plats. Så där hade man varit ett nervöst vrak helt i onödan. Väderprognoserna visade att vädret skulle fortsätta vara dåligt så då körde vi vidare. Här tänkte vi att det kommer aldrig att gå, vi kommer aldrig att få prova på det. Jag trodde jag skulle bli lättad (eftersom jag är rädd för höjder och inte är särskilt förtjust i flygplan..) men istället blev jag förbannad. ”Alla” vi pratat med under resan som varit till NZ har skydiveat och älskat det! Vi var som så inställda på att göra det. Vi kollade vädret varje dag, men bara regn, åska och blåsigt.

På väg upp från Wellington ringde Tommy för säkerhets skull till Taupo och frågade läget, och det visade sig konstigt nog att de skulle hoppa precis då! Vi var långt ifrån och bokade för morgondagen, som ännu till var Tommys födelsedag!!! Perfekt tajming liksom. Däremot spöregnade det hela natten och det var alldeles grått när vi steg upp, så vi trodde aldrig nånsin att d skulle gå. Men hur som helst ringde vi som förra gången en halvtimme före man ska infinna sig på plats för att få bekräftelse att de faktiskt ska hoppa, OCH DET SKULLE DE! Tommy sprang till bilen och såg ut som ett barn på julafton. Jag satt tyst och fundera va fan är det vi håller på med. Så vi körde till flygplatsen, fyllde i papper och sen var det dags! Vi träffade instruktörerna, hoppade i utrustningen och valde höjd. Vi slog till med 15 000 feet, det högsta dom gör + dvd och bilder. Sen började det regna igen. Himlen var fortfarande grå. Vi tyckte det såg exakt likadant ut som dagen vi inte kunde göra det. Men plötsligt hoppade vi in i det lilla knallrosa planet och for i väg.

De hade ett ”hål” i himlen vart de styrde :D Inte här ännu var iallafall jag nervös, som sagt var vi så inställda på att det här ska vi göra. Men sen när de släppte ut de första hopparna på 12 000 feet explodera det till i magen. DE ÖPPNA JU EN DÖRR! MAN ÖPPNAR INTE EN DÖRR I ETT FLYGPLAN! DET ÄR JU FARLIGT! :D då börja man förstå en bråkdel av det man gett sig in på. Plötsligt var vi 3000 feet högre och så var det VÅR TUR. Tommy for mot hålet och drogs ut i blåsten!!! Sen var det bara jag och instruktören kvar i planet, typiskt att man ska vara sist! Just precis innan vi sku hoppa drog piloten ett streck över halsen (som att jag kommer o dö :D) bra uppmuntran liksom! Plötsligt satt jag själv vid dörröppningen men vi hoppade aldrig, han satt vid dörröppningen inne i planet men min kropp var liksom utanför :D SKITLÄSKIGT! Först efteråt förstod jag att han filmade mej, hahhah! BAMMMM så hoppade vi ut! Jag skreeek o skreeeeeeeeeek o skreeeeeeeeeeeeeeeeeeeeek!!!!!!! Hjärncellerna hängde inte alls med. Vi voltade runt några varv innan vi föll med magen neråt. 60 sekunders fritt fall! Då började man känna ivern, spänningen och glädjen. Wohhooooooooooo en alldeles UNDERBAR känsla, man tyckte man började få kontroll över läget. Tills han då drog fram fallskärmen och WHOOOOP så drogs man uppåt och en ny panikattack slog till :D Vi snurrade runt med fallskärmen ett tag innan vi långsamt närmade oss marken. Det var ganska blåsigt den här dagen så vi pomppade upp och ner en del. Först uppe i luften berättade instruktören hur vi skulle göra när vi skulle landa, hahah! En smidig landning senare kände man SEGERKÄNSLAN, i hela kroppen, JAG GJORDE DEEEEEET, JAG HAR SKYDIVEEAAAAAAAT :D

Vi var ganska tysta resten av dagen... Tillfredsställda och nöjda men vi pratade inte så mycket om det. Innan vi gick o la oss såg vi på dvd:na igen, skrattade tills tårarna sprutade och sen till sängs. Dagen efter, då pratade vi! Antar att vi bara var tvungna att smälta vad man varit med om liksom :D

OJ va långt d här blir, och jag har bara skrivit om 1 timme av resan... Jag tar resten snabbt. Vi har pratat med de första finnarna under resan. Trevliga ännu till! Vi har badat i kokheta vattendrag. Utforskat märkliga vulkaniska områden. Klättrat uppför några berg. Utforskat städer och suttit en massa timmar i bilen förstås. Sett den vackraste kustremsan i hela mitt liv. Besökt ett par museum och sett rester av vad en vulkan kan göra åt en by. Gått runt i storstäder. Sett ännu flera vattenfall och skogar. Sist och mest, FRYSIT! Hösten här är som hösten hemma i Finland. Vi har ju typ bara bikini och shorts i väskan, så det har varit lite kämpigt. Men hörni, så underbart det varit med kylig FRISK luft! Nu märker man hur jobbigt det är att i princip ha bott i en fuktig regnskog i ett halvår. Vilket vi också hade jubileum av på Tommys födelsedag, ett halvt år på resande fot!

De här blev ju mera text än vad Österbottens tidning har på extra lördagsbilagan. Nu ska jag leta upp blondin och så ska vi bege oss till flygplatsen, TONGA ISLANDS NEXT PLEASE!

Kramar J

70-tals Tommy :)

Hot pools

Coromandel Peninsula

BLÅSIGT

Snyggaste landningen nånsin